Trasdocka

Pratade med en vän om det här med att framtidsdrömma... hon menade på att hon var för duktig på det. Getting her hopes up and so on. Jag kontrade med att jag tror just sådana framtidsdrömmar är vad som driver oss framåt när det känns som att livet står still.
 
Det är så jag känt de senaste två åren ungefär.
Det enda jag gjort sedan jag var 18 år är att försöka laga mig själv, försökt karva mig till rätt form för att passa in i samhället och hela tiden bli bättre - bättre - bättre. Men nu för några månader sen fick jag nog. Det var just då jag slog i bottnen och tog ett megakliv tillbaka i alla mina framsteg.
 
Jag är less på att leva under tyngden av att inte duga, att aldrig "bli klar" med att laga mig själv. Vissa delar av mig kommer förmodligen aldrig att duga till 100%, andra delar kommer jag få finslipa tills den dagen jag är gammal och grå. Men den jag är idag, med både brister och tillgångar - vill börja röra mig framåt i livet.
 
Det finns faktiskt mycket med mig själv jag är stolt över. Många av mina sidor som jag tycker om och inte vill ändra på. Kanske är det dags att fokusera på allt jag gör rätt istället för fel? Jag är och kommer alltid förbli en trasdocka som får fixa till sömmarna med jämna mellanrum - men det är okej!
 
Så jag framtidsdrömmer mycket nu. Jag planerar mycket. Jag hoppas på mycket. Och det är just det som är min drivkraft just nu. Det är bara ett år kvar tills jag är 30 år gammal, och tills dess hoppas jag på att ha åstadkommit NÅGOT mer än att fokusera på alla mina fel och brister.
 
Det känns som att mycket redan har ändrats och kommer ändras det här året. Inte bara för min del utan för flera nära och kära också. Det värmer mitt hjärta. Jag hoppas så innerligt att allas tunga beslut kommer belönas med tiden.
 
- 30min senare - - - -
Men Gud. Skulle leta lite bilder från 2007 för att slänga in här och fastnade fullständigt i mitt förflutna.
 
Så många listor. Så många grejer jag skulle fixa med mig själv. Gå ner i vikt, sova bättre, sluta snusa och bleka tänderna, bli mer positiv, lägga av med läsk, börja träna... och med åren prickades punkterna av bara för att ersättas med nya punkter. Alltid missnöje. Aldrig dög jag.
Har nog kommit ganska långt ändå. Gått igenom flertalet naiva, arga, sorgsna/uppgivna och självdestruktiva perioder. 10 år fullspäckade av lärdom ska jag nog se det som.

Timeloop

Hade en lagom skum dröm inatt...
 
Delvis befann jag och mitt fiktiva drömgäng oss i en timeloop á la Dr Who stuk. Ombord ett rymdskepp liknande dom ur Star Trek, och trots tidsparadoxen skulle vi lösa ett mord i sann Cluedo-anda.
Hoho. REJÄLT snurrigt.
Springandes genom korridorer medan vår tekniker var tvungen att alltid halka efter eftersom han var tvungen att försegla dörrarna bakom oss. Den Dr Who-liknande tidsresenären som skulle försöka klura ut hur, varför etc vi befann oss i en timeloop (givetvis under extremt stressiga omständigheter).
Den präktiga översittaren som tillslut får veta att han är indirekt ansvarig för mordet som tillråga på allt orsakat timeloopen, något som ger honom ett fullständigt meltdown.
Och tillslut återställs allting till sitt ursprung och börjar om från början igen.
 
 

Demoner i nattmörkret

Har börjat sova mer och mer oroligt.
Sover ofta bara 2-3 timmar i stöten, vilket innebär att jag varvar mellan tupplurer och vaken tid dygn efter dygn. Ibland tänker jag "tur att jag är en nattmänniska" men innerst inne längtar jag nog efter mer normala sömnvanor.
 
Drömmer "kul" drömmar också.
Senast för några dagar sen:
 
Tog en promenad och tappade bort mig fullständigt. Lyckades hitta vänner och bekanta och gemensamt försöker vi ta reda på vart vi befinner oss. Staden är helt främmande och kvällen blir till natt. Likt en dålig skräckfilm börjar vi försvinna eller dö en efter en. Kropparna vi hittar är så sönderslaktade att det vänder sig i magen.
Det visar sig vara någon form av demon, och hans sätt att avrätta såg mer ut som dissekering än något annat.
Av någon anledning slutar det med att jag blir skonad i utbyte mot sexuella tjänster (och med tanke på att drömmar alltid är så logiska fick jag panik och stressrakade benen i förberedelse - givetvis liksom). Denna överenskommelse innebar också att resten av sällskapet blev skonade och lämnade ifred.
En tid passerar och plötsligt en kväll sliter demonen isär mina ben men istället för det jag tror ska ske så förlöser han mig (?!) - fyra rosa blodiga valpar födde jag...
Efter detta lämnar demonen denna realm och jag återförenas med mina vänner som fortfarande inte lyckats ta sig därifrån. Dessutom verkar någon form av paranormalt virus sprida sig genom staden och få invånarna att mörda varandra likartat som demonen gjorde. Varje gång man lyckats ta sig till en ny plats och trodde man var säker så började slakten om...
Valparna växer för övrigt fort och är aggressiva. Ingen annan vågar sig nära dom än jag, och drömmen slutade med att jag satte eld på en kvinna som försökte kidnappa dom från mig.
 
 
 
Superkul. Hade en kraftig ångestattack med skakningar och hela karusellen i typ 30min efter att jag vaknat.
 
Men inatt har jag inte ens kunnat somna än. Så planen är att slösurfa, kedjeröka och sedan titta på Star Trek Deep Space Nine i hopp om att bli trött nog.