Sista dagen på året..

..det hemskaste och bästa året i mitt liv skulle jag tillochmed vilja påstå.
 
En underbar utomlandsresa med Sebastian och hans familj, en fruktansvärd vinter/vår då jag fick min kroniska magsjukdom, sjukhusvistelser.. Hade den mest självdestruktiva livsstilen jag någonsin haft - men lyckades vända på steken och skaffa mig en riktigt bra livsstil! Såg till att få ändan ur vagnen och flytta ifrån lägenheten som var överfylld med dåliga minnen och känslor, lämnade över min kissetjej Charlie till storebror och skaffade även en ny kattgrabb så Eddie äntligen har någon att leka med. Tagit mer ansvar, var värdinna för julafton som firades här hemma hos oss...
 
Ja, mitt år har varit så omtumlande att det känns som flera år och inte bara ett.
 
Och här är jag nu, på den sista dagen av det här kaotiska året. Tim och Siri är påväg in hit med sina datorer för vi ska fira nörderi-nyår med miniLAN, nördfilmer, hämtmat etc. Kommer vara så jäkla mysigt och fint tror jag.

Smärta

Igårkväll satt jag och tjurade, kände mig alldeles mörk och giftig på insidan. Var ett ganska bra tag sen jag kände på det viset. Tillslut beslöt jag mig för att försöka läsa dagens motiverande text, och efteråt tog jag till mig vad som stod. Texten handlade om flera saker, men en av dom var att man ska försöka anamma sitt nya tänkande, resonerande och förhållningssätt till ALLT i livet.
 
Är ju ganska duktig på självanalys vid det här laget, så jag började långsamt att gå igenom mina känslor, tankar och ställde mig själv mot väggen. Det gjorde ont.
 
Jag blev besviken på mig själv, besviken över min avundsjuka och känslor.
Jag resonerade sakligt med mig själv om vad jag faktiskt hade given rätt att bli sur och upprörd över, och vad inte.
Jag fick skuldkänslor över hur mina val påverkar andra. Att oavsett hur mycket jag försöker att hålla mitt till mig så sipprar det alltid ut och påverkar dom runt mig.
Jag försökte ge mig själv en mental klapp på axeln för vad jag åstadkommit och hur stark jag fortfarande är. Påminna mig själv om hur mycket bättre livet blivit.
 
Då brast det och jag fick mitt största meltdown sen.. månader tillbaka?
För det är ensamt. Och det är tungt.
Jag känner mig bortglömd och utesluten. Inte delaktig längre. Om jag väl försöker delta så sitter jag oftast vid kanten som åskådare - aldrig deltagare. Det är precis som att en dörr slagits igen rakt framför näsan på mig och jag kan aldrig mer öppna och gå igenom den.
 
Jag har försökt att hålla samman livet, humöret och allting. Hålla masken, ha tålamod och vara förstående. Men jag måste nog erkänna för mig själv att ingenting kommer någonsin bli sig likt. Livet är annorlunda och Jag är annorlunda.
 
Jag vet helt ärligt inte hur jag ska bearbeta just detta faktum. För jag tror inte det är något jag kan fixa eller vara arg över direkt, jag tror att det enda som återstår är att Sörja och gå vidare. Men jag vet inte hur.
 
När jag satt där på balkongen med snor och tårar överallt så klampade min bror in. Han lät mig inte låtsas som allt var okej - och vi pratade i timmar. Sen käkade vi popcorn och tittade på dumma youtube-klipp. Är lyckligt lottad att ha honom till bror.
 
 
Idag är en ny dag. Ögonen är baddade med kallt vatten och första koppen kaffe är uppdrucken. Here we go.
 

Som man bäddar får man ligga

Kort och gott, jag fick veta denna morgon att mitt bostadstillägg gått ner till nästan ingenting.
Så givetvis fick jag en fet panikattack och började må grymt illa.
Arga tankar genomsyrade huvudet
Vad orättvist att jag bestraffas när jag gör allting rätt, är ärlig
och äntligen börjat få rätsida på ekonomin...
 
MEN. Istället för att krypa ihop i fosterställning, gråta och tycka synd om mig själv så började jag helt enkelt räkna i huvudet. Insåg två ganska avgörande saker.
 
1. Min rökning snor faktiskt MINST 1500 kr ur min plånbok varje månad.
Går jag över till e-cigg sjunker den summan löjligt mycket.
 
2. Jag har sakta glidit tillbaka till mitt dumma spontanshoppande på internet och använt mig av delbetalning. Inga enorma summor direkt, och en hel del har varit presenter med mera.
MEN DET SPELAR INGEN ROLL! Dom där få hundralapparna gör skillnad i det långa loppet. Hade jag aldrig börjat delbetala skit under flera års tid hade jag inte ställt till min ekonomi från första början. PUNKT.
 
Så faktum är att jag bäddat min egen säng och nu får ligga i den. Det är inte universum som är orättvist mot mig, det är inte synd om mig, det är ingen annans fel. Det är min dåliga livsstil som satt mig i den här sitsen och det är upp till mig att fixa det.
 
Så, I'm gonna pick myself up och helt enkelt fixa det här.
 
 
Inga mer delbetalningsköp, inga småsaker att "unna" mig med.
E-ciggen sitter på laddning i köket och jag har rökt otäcka mentolcigg hela morgonen i förhoppning om att göra övergången lite lättare.