50 nyanser av smisk

Nej nej nej. Jag pallar inte. Var superinställd på att läsa igenom alla 3 böckerna men lite mer än halvvägs igenom andra boken så tänker jag nu ge upp. Blev dock ombedd att ge en liten recension så jag tänkte att det är ju ett ypperligt tillfälle att få häva ur mig alla giftiga tankar och åsikter jag har.


Först av allt. De här böckerna borde INTE klassas som skönlitterära romaner, för det är dom inte. Det är porr. Porr i bokformat. Inte fullt ut så grov och handlingslös som en standard porrnovell, men så överbelarmrad med löjligt detaljerade sexscener att den inte kan kallas för skönlitteratur heller. Med det starkt poängterat, om man är ute efter lite mer långläsning än vad en porrnovell kan erbjuda så är detta en perfekt bokserie. Vill man däremot läsa något med en ordentlig och genomtänkt handling, kaaaaanske man borde leta vidare.

Okej. Så...
1. Snusk nusk, smisk smisk etc. SPRÅKET?! Jag har läst jävligt mycket snusk i mina dar, men jävlar i mig vilket nergånget och ohyfsat språk den här boken har. Författaren varvar kraftigt mellan flamsigt, velande, ältande, gnällande tonårstugg och grovt, kletigt, svärande och ibland rentav äckligt språk.
När man tror att det inte kan bli värre, att den där tjatiga jävla ältande och löjligt stolta flicksnärtan i boken börjat gå en på nerverna så blir det faktiskt värre. Uttjatade svordomar, löjliga/osmakliga "smeknamn" på saker och människor...

2. Nu vet jag inte om det finns någon stor monumental grej jag nu missar genom att inte läsa klart serien, men dom "stora grejerna" eller "bomberna som släpps" i böckerna, de stora avslöjanden som det byggs upp inför i flera kapitel: Det där man brukar sitta som på nålar för att få reda på? SVARET listar man ut typ innan huvudpersonen ens ställt FRÅGAN. Flera kapitel innan det ens avslöjas. Och när det väl avslöjas är det ett sånt antiklimax att man bara vill asgarva åt den urblåsta huvudpersonen.

3. (Spoiler varning) Jag fick nog imorse, när jag läste frasen "vi har bara känt varandra i några veckor", men på tapeten är redan att flytta ihop, äktenskap och barn. HEH?!

Nä. Jag pallar faktiskt inte. Jag pallar inte att läsa böcker där huvudpersonen i ena vevan är oskuld och puttinuttig, för att två rader senare säga att hon vill ha brutalt sex, bli frälst nymfoman efter en enda natt och tillslut BE om att bli slagen gul och blå, för att genast balla ur o revertera till den lilla puttinuttiga flickan igen, men sen komma på att det kanske är okej ändå eftersom hon är så kär. Dessutom är hon ju trög bortom förstånd.

Jag pallar inte. Det är som att läsa en bok om kvinnomisshandel och lobotomi på samma gång.


Jag får tänka ut något annat att läsa.
 
 

When hell freezes over

Insåg två saker idag.
 
1. "Du börjar bli för smal. Man blir ju orolig"
Hela mitt liv har vikten varit en kamp, och folk har knappast myglat med vad dom tyckt om min vikt och kropp. Alltifrån skolsköterskan som sade att jag skulle vara tacksam över att min kropp visade snabba och direkta symptom på ohälsa (i form av fetma då) - till min tonårspojkväns mamma som försökte få mig att överväga buljongbantning och "viskade" saker i stil med:
"Men ska du verkligen LÅTA henne äta det där?"
när det typ vankades popcorn.
 
Jag trodde nog aldrig i mina vildaste drömmar att jag skulle få höra motsatsen, att jag börjat bli FÖR smal (?!). Det känns lite som "helvetet fryser till is"-moments.
 
2. Jag sköter både kost OCH fysik?!
Jag sitter ofta numera och tänker invärtes goda råd jag skulle vilja ge andra människor (saker jag varken skriver eller säger högt, för folk vill inte ha goda råd och jag är inte i någon position att direkt tro mig vara bättre än någon annan). Hursom, till poängen så kom jag på mig själv nyss att tänka följande:
"Att hon helt enkelt inte bara prickar av punkten för duktigt regelbundet tränande och ägnar sig till 110% åt att fixa kosten. För träningen sköter hon ju felfritt, det är ju kosthållningen och disciplinen där som tryter. Hon är som min motsats, hurtig och fysiskt aktiv men äter superslarvigt. Själv är jag gärna noga med maten så jag kan vara hur lat jag vill. Att äta ordentligt är ju överenskomligt, för att röra sig är ju..jobbigt..."
... JAG RÖR MIG JU?! Jag går både långa promenader och gör sjukgymnastövninbgar som gör ryggen svinglad och får låren att hata mig.
 
Så. Jag. Lilla rultiga, lata Deborah har blivit en (nästan för) smal kvinna som är ute och går tidiga morgonpromenader, gör lydigt sina sjukgymnastövningar, sköter maten och äter minst 1-2 frukter om dagen.
 
Helvetet har visst frysit till is tror jag.