Nyttig LAN helg

Wow, vilken känsla jag har i kroppen.
 
Det jag tycker är knepigast med att försöka leva bra för kropp och själ är väl att det ibland känns tråkigt. Absolut värsta tänkbara scenario är väl att sitta ensam hemma sysslolös en fredag/lördag-kväll och höra hur det dunkar i väggarna ifrån garnnarnas fester och vid varje rökpaus höra skratt och tjut utifrån. Då känner jag mig så... livlös.
Så jag föreslog för Sebastian att vi skulle bjuda över vänner på LAN i helgen vilket vi gjorde och YAY vad bra det blev! Vi hade över Niklas, Katsy och Tim. Vi justerade middagarna efter grabbarnas kost (kött & grönsaker) och mellan det fick alla äta vad dom ville.
 
 
Jag & Katsy kom fram till att hela helgen kändes som en chill bakisdag utan bakfyllan. Awesome med andra ord.
 
Idag blir det BST på förmiddagen och att städa upp efter helgen, promenad till storebror för att låna hans skrivare, sen ska jag möta upp Katsy och så ska vi bege oss till Råslätt på äventyr.
 
Jag hoppas på att kunna skärpa till de sundare vanorna liiiiiite ytterligare den här veckan. Men jag tar allting pö om pö som det är just nu.
30 dagar sen jag sist åt choklad eller drack energidryck
En vecka sen jag skärpte till mig med mat och motion bland annat
Det finns mycket kvar att förbättra, men pö om pö som sagt.
 
Och på crazy cat lady fronten:
Min äldsta grabb har haft magproblem det sista vilket inneburit små trevliga överraskningar i badkaret bland annat. Så i fredags började vi ge honom medicin utblandat i maten och han verkar må så mycket bättre. Synd att jag inte lyckats lista ut varför han fick magproblem bara... Men men.
 
Ps. Fick just sms att min BST insats blir inställd idag. Happ. Då blir det upp till mig. Tur att jag känner mig pepp!

Skrämseltaktik

Jag är tillbaka i sundare vanor. För jag blev skrämd till att ta mig i kragen. Precis som tidigare.
 
Det känns tragiskt. Att min viljestyrka inte ensam kan vara stark nog för att jag ska ta hand om mig själv och mitt liv. Utan att jag ska behöva bli livrädd, känna att livet faller itu, vara rädd att förlora någon jag älskar eller bli dyngsjuk innan jag faktiskt gör en förändring till det bättre.
Men jag försöker vara positiv, VARFÖR jag kommit på rätt bana är väl egentligen mindre viktigt, det viktiga är väl att jag är där jag är nu.
 
Målet? Att må bättre i kroppen, få bättre ekonomi och förhoppningsvis tappa de där 8 kilona jag lagt på mig sen november. För att sammanfatta det lite kort.
 
Jag och min bättre hälft har planer framöver, det är mitt ledljus. Vad som får mig att röra mig framåt. Vad som får mig att känna att jag klarar av att genomlida de dåliga dagarna.
 
Nu låter det här dyngdeprimerande. Det var ju inte meningen! Är ju glad egentligen! Lite skamsen men mest glad.
 
Hej 2017!