Fördomar, det förflutna etc.

Så mycket tankar... Fick sova från 22 till 01.30 inatt.
 
Meeen. Fikat med K gick så ofantligt bra. Så mycket prat, känslor och saker som reddes ut. Hade aldrig vågat hoppas på att dom timmarna skulle gå så bra och bli så fina. Nog för att jag visste att jag saknat henne men jeees.. Tror inte det kommer bli några problem att fortsätta ses framöver, och det värmer så långt in i själen.
 
Fick även ytterligare en dos av att smaka på min egen medicin idag, både på gott och ont. Har ju alltid haft en tendens att döma, men ballar ur när jag själv blir utsatt för det. SPECIELLT när man blir felaktigt dömd, eller dömd för hur man var förr men inte idag.
Det positiva i det hela är väl att jag under de senaste månaderna lärt mig ödmjukhet och förståelse, samt att människor faktiskt kan förändras och förtjänar att bli hörda. Men också att man får helt enkelt stå sitt kast och ha förståelse för ifall man förargat eller sårat någon, det är inget att gå och gräma sig över utan något jag försöker och vill förstå och respektera.
 
Nattens ytterligare tankar har surrat kring internet och allt skit det för med sig. Hur ens förgångna kan hemsöka en, hur folk man vill undvika kan hitta en, och hur man kan bli ohälsosamt besatt av att hålla koll på andra. Något jag egentligen inte spekulerat supermycket över mer än att försöka "rensa upp" på sidor såsom facebook och liknande. Men kanske är det dags för mer drastiska åtgärder. Man kanske skulle prova iaf och se ifall tillvaron och måendet blir bättre eller sämre utav det...
 
Nej. Nu är det dags att börja ordna frukost och grejer. Sova får jag göra senare.
 
 

En "sån där" dag...

Ja alltså. Dagen började ju bra, städade, diskade, tvättade, gick ut med sopor och allt det där hushålliga braiga som är skönt att få avklarat.
 
Sen nån gång där sen eftermiddag kände jag mig som en urblåst ballong. Helt slut och tom invärtes. Vilade en sväng, vaknade, och var helt.. ångestattack of doom typ. Virvlade runt och försökte göra saker, dricka kaffe etc för att rycka upp mig, men det slutade med att jag kastade ut dagens planer genom fönstret, kröp upp i fosterställning i sängen och grät/halvslumrade medan Raúl låg tätt intill purrandes.
 
Brukar räcka med lite lurvig kärlek men idag hjälpte det inte alls... Det var först när Sebastian ringde efter jobbet och direkt erbjöd sig att handla utan mig och gosa till ett Buffy avsnitt som ångesten lättade lite. Han var nyss hemma och stod och höll om mig sådär kravlöst och kärleksfullt som bara han kan, innan han åkte till affären.
 
Ett hjärta av guld och tålamod stort som ett vindstilla hav.
 
Att få bygga upp en ny tillvaro med honom kommer nog bli det bästa jag någonsin gjort i mitt liv.