Trasdocka

Pratade med en vän om det här med att framtidsdrömma... hon menade på att hon var för duktig på det. Getting her hopes up and so on. Jag kontrade med att jag tror just sådana framtidsdrömmar är vad som driver oss framåt när det känns som att livet står still.
 
Det är så jag känt de senaste två åren ungefär.
Det enda jag gjort sedan jag var 18 år är att försöka laga mig själv, försökt karva mig till rätt form för att passa in i samhället och hela tiden bli bättre - bättre - bättre. Men nu för några månader sen fick jag nog. Det var just då jag slog i bottnen och tog ett megakliv tillbaka i alla mina framsteg.
 
Jag är less på att leva under tyngden av att inte duga, att aldrig "bli klar" med att laga mig själv. Vissa delar av mig kommer förmodligen aldrig att duga till 100%, andra delar kommer jag få finslipa tills den dagen jag är gammal och grå. Men den jag är idag, med både brister och tillgångar - vill börja röra mig framåt i livet.
 
Det finns faktiskt mycket med mig själv jag är stolt över. Många av mina sidor som jag tycker om och inte vill ändra på. Kanske är det dags att fokusera på allt jag gör rätt istället för fel? Jag är och kommer alltid förbli en trasdocka som får fixa till sömmarna med jämna mellanrum - men det är okej!
 
Så jag framtidsdrömmer mycket nu. Jag planerar mycket. Jag hoppas på mycket. Och det är just det som är min drivkraft just nu. Det är bara ett år kvar tills jag är 30 år gammal, och tills dess hoppas jag på att ha åstadkommit NÅGOT mer än att fokusera på alla mina fel och brister.
 
Det känns som att mycket redan har ändrats och kommer ändras det här året. Inte bara för min del utan för flera nära och kära också. Det värmer mitt hjärta. Jag hoppas så innerligt att allas tunga beslut kommer belönas med tiden.
 
- 30min senare - - - -
Men Gud. Skulle leta lite bilder från 2007 för att slänga in här och fastnade fullständigt i mitt förflutna.
 
Så många listor. Så många grejer jag skulle fixa med mig själv. Gå ner i vikt, sova bättre, sluta snusa och bleka tänderna, bli mer positiv, lägga av med läsk, börja träna... och med åren prickades punkterna av bara för att ersättas med nya punkter. Alltid missnöje. Aldrig dög jag.
Har nog kommit ganska långt ändå. Gått igenom flertalet naiva, arga, sorgsna/uppgivna och självdestruktiva perioder. 10 år fullspäckade av lärdom ska jag nog se det som.

Kommentera här: