Ångest

Den har kommit krypande i några dagar nu.
 
Efter en promenad imorse (fredags) med en gammal bekant kom en mildare ångestattack.
Jag ifrågasatte mig själv, mitt liv, mina val, min paranoia. Är det jag eller dom som har rätt. Eller kan jag inte jämföra mig med andra, för jag är mer trasig, mer fucked up, mer hopplös?
 
Begav mig iväg för att träffa Gänget på kvällen jag inte sett på.. ja vad tusan. En månad? Två? Tre?
Rummet krympte. Luften blev tung att andas. Det kändes som att allas ögon borrade hål i mig. Jag fick känslan av att inte ens bland dom som jag alltid tyckt förstått mig bäst blev jag förstådd Då. Jag kände mig främmande och ensam trots att jag var omgiven av vänner.
Så jag sprang därifrån efter att ha grinat mot en lyktstolpe och försökt andas ordentligt ett tag.
 
Jag ville ta en cigg och bryta min e-cigg vana ikväll. Jag ville göra NÅT. Sebastian sa åt mig att låta bli, jag har ju varit så duktig.
Då kom ångesten igen.
Ingenting är riskfritt för mig. Inte ens en cigg. En är för mycket, tusen aldrig nog. Cigg, choklad, och allt annat dumt.
Varför får andra ha kass självkontroll men senare "fuska" utan att hela jävla tillvaron rasar samman? Varför KAN dom kanske är frågan jag borde ställa mig. Varför har JAG så kass självkontroll att jag spårar ur fullständigt med allt. Försöker jag inte äta ihjäl mig så hittar jag andra sätt.
 
Ångesten försvann aldrig.
Så jag sitter här med blekning i huvudet. Sen ska en toning i.
 
Det är det enda jag inte gett upp känns det som. Att missbruka hårfärgning.
 
Men jag vill skrika. Skrika tills min hals blöder.
Men det är inte så ångest funkar.

Kommentera här: