When hell freezes over
Insåg två saker idag.
1. "Du börjar bli för smal. Man blir ju orolig"
Hela mitt liv har vikten varit en kamp, och folk har knappast myglat med vad dom tyckt om min vikt och kropp. Alltifrån skolsköterskan som sade att jag skulle vara tacksam över att min kropp visade snabba och direkta symptom på ohälsa (i form av fetma då) - till min tonårspojkväns mamma som försökte få mig att överväga buljongbantning och "viskade" saker i stil med:
"Men ska du verkligen LÅTA henne äta det där?"
när det typ vankades popcorn.
Jag trodde nog aldrig i mina vildaste drömmar att jag skulle få höra motsatsen, att jag börjat bli FÖR smal (?!). Det känns lite som "helvetet fryser till is"-moments.
2. Jag sköter både kost OCH fysik?!
Jag sitter ofta numera och tänker invärtes goda råd jag skulle vilja ge andra människor (saker jag varken skriver eller säger högt, för folk vill inte ha goda råd och jag är inte i någon position att direkt tro mig vara bättre än någon annan). Hursom, till poängen så kom jag på mig själv nyss att tänka följande:
"Att hon helt enkelt inte bara prickar av punkten för duktigt regelbundet tränande och ägnar sig till 110% åt att fixa kosten. För träningen sköter hon ju felfritt, det är ju kosthållningen och disciplinen där som tryter. Hon är som min motsats, hurtig och fysiskt aktiv men äter superslarvigt. Själv är jag gärna noga med maten så jag kan vara hur lat jag vill. Att äta ordentligt är ju överenskomligt, för att röra sig är ju..jobbigt..."
... JAG RÖR MIG JU?! Jag går både långa promenader och gör sjukgymnastövninbgar som gör ryggen svinglad och får låren att hata mig.
Så. Jag. Lilla rultiga, lata Deborah har blivit en (nästan för) smal kvinna som är ute och går tidiga morgonpromenader, gör lydigt sina sjukgymnastövningar, sköter maten och äter minst 1-2 frukter om dagen.
Helvetet har visst frysit till is tror jag.