Mitt Vinter - Jag
Just nu sitter jag med en kopp kaffe efter en oplanerad tupplur som inte gav mig särskilt mycket energi.. Och jag funderar.
Jag har ju gett mig fan på att börja gilla läget mer. Gällande det mesta. Att det är okej att misslyckas så länge man försöker, att det är okej att inte vara stark nog för vissa saker, att det är okej att svälja stoltheten och ta emot andras välgörenhet, att det är okej att må aspiss utan anledning.. and so on.
Så givetvis försöker jag gilla läget och vara okej med mitt vinter-Jag:
Acceptera att orken inte vill infinna sig, att motivationen dalar lika fort som den kom, att dagarna blir till nätter och att dygnsrytmen försvinner, att jag blir deprimerad och att jag sover bort majoriteten av min tillvaro.
Men just idag känner jag mig ändå besviken på mig själv. Trist nog. Jag borde istället vara skitglad, för att för första gången på över.. 5 år? Mer? så har jag inte blivit deprimerad sedan hösten. Iaf inte mentalt, tyvärr verkar min kropp bete sig likadant ändå. Överdrivet sömnbehov kombinerat med insomningsproblem (oh the irony) framförallt.
Skamkänslor, besvikelse, frustration.. känslorna sköljer över mig.
Men just i denna skrivande stund så känner jag såsom ofta numera att det inte finns någon poäng i detta självömkande.
Jag ska fortsätta med mina måsten som jag påbörjade innan tuppluren.
Jag ska laga en god middag som räcker till matlådor.
Jag ska fokusera på det som är bättre idag än igår.
Jag skapar och formar mig själv varje dag, i varje gärning, beslut och tankegång.
Och det är okej att jag är jag. Att jag nu i vintertid är extra trött och mer nattuggla än något annat. Det är okej. För jag är bättre än människan jag var igår, för en månad sen och ett halvår sen. Jag är så jävla bra.